Vill inte ha fler sömnlösa nätter,
vill inte gråta över inget.
Mitt liv bara faller isär och varje gång jag bygger upp det kommer någon och river ner det.
Jag ångrar allt jag gjort mot mig själv.
Alla hemska tankar som jag låtit gå igenom mitt huvud.
Alla hemska saker jag gjort mot min kropp.
Jag vill bara leva ett normalt liv men inte ens det kan jag klara av.
Orkar inte med allt självhat längre.
Vill kunna älska mig själv och vill kunna kolla mig i spegeln utan att se alla fel.
Varför är det såhär?
Varför måste jag hata mig själv bara pågrund av andras åsikter.
Att jag är för tjock, att det är något fel på mig, att ingen tycker om mig, inte söt nog osv.
Varför lyssnar jag på allt detta?
Det är svårt att låta bli när man aldrigt blivit älskad för den man är.
Det är jobbigt att aldrig vara någons favorit.
Aldrig vara någons förstahands val.
Alltid vara den utstötta.
Jag är bara trött.
Och jag orkar fan inte leva snart.
Ni tror jag överdriver säkert.
Men det gör jag inte.
Nästa år den 18 september tänker jag gör något åt den här skiten om jag inte redan löst det på något annat sätt.
Tänkte göra det i år men kan inte bryta ett löfte om att stanna för min vän.
Eftersom jag lovat henne att följa med henne på en konsert i april 2016.
Jag ångrar vad jag lovat.
Jag ångrar allt.
Jag vill inte leva.
Jag vill helt enkelt dö.
Denna planet är inget för mig.
Fast mycket kan hända på ett år, right?
Det enda jag hoppas på är att det inte blir sämre.
Jag vill leva, men inte om jag måste leva mitt liv såhär.
Jag vill vara lycklig och känna mig älskad.
Men
Det är helt enkelt för mycket att begära.